Att skriva om religion är svårt. För att alls kunna säga något måste avsändare och mottagare vara överens om vad begreppen betyder. Det måste finnas gemensamma referensramar, ett gemensamt begripligt språk. Vad innebär det att vara kristen? Vad är Gud för något? Är frågan om guds existens ens en viktig fråga eller är den ens begriplig? Vad är tro? Vad är tvivel? Vad innebär det att vara ateist? Detta är frågor jag inte tänker försöka svara på här. Jag tänker börja i en annan ända utan någon genomgripande begreppsförklsring. Jag tänker först skriva om min egen väg genom de här frågorna. En resa från en kristen släkt, till tvivlande, till tvekande ateist, till militant ateist, till den jag är idag, en ateist i ro. Jag vill också säga något om huruvida ateism innebär en slags ödslighet i tillvaron.

Jag växte till stora delar upp på landet i en landsbygd genomsyrad av kristna, ”missionare” och pingstvänner. De förra i klar majoritet. Runt om oss bodde pappas släkt. Min mammas släkt bodde långt därifrån, i Nyköping. Mammas släkt var klart mer sekulariserad än min pappas. Så där på landet, omgiven av pappas kristna släkt togs det för givet att man trodde på Gud, att man var kristen. Min pappa var uppvuxen i ett starkt kristet hem med framför allt en djupt religiös mamma. Min pappa sa aldrig särskilt mycket och han var inte särskilt närvarande i min uppväxt trots att han var fysiskt på plats. Det var mamma som stod för det sociala, som fostrade mig och min tre år äldre syster. Det var hon som stod för språket. Min pappa pratade aldrig om religion med mig. Jag antar att hans tro var en tro byggd på en nedärvd barnatro som bara fanns där tagen för givet. Kanske räknade han lugnt med att den, utan språk eller handling, skulle förmedlas vidare till mig och min syster. Jag vet inte. Jag minns att jag frågade honom en gång när jag hade blivit vuxen om han trodde på Gud. Han blev väldigt förvånad över frågan men han svarade ja. Å andra sidan drack min far alkohol (vilket man inte fick om man var missionare på den tiden), han rökte och gick inte i kyrkan. Jag har länge tänkt mig att han blev mer religiös när han blev gammal, åren innan han dog. Att barndomstron kom tillbaka men som med allt annat med min pappa så fick man lov att gissa. Han var som sagt inte mycket för att prata och hade ingen lust att svara på frågor. Så jag antar saker.

I låg- och mellanstadiet var kristendomen påtvingad. Vi tvingades be bordsbön och en vissa morgonsamlingar hade religiösa inslag. Varje jul skulle vi delta i julspelen, en kristen teatral uppvisning av julevangeliet. Det här att vara omringad av kristna, få religionen påtvingad i skolan och en stark känsla av att alla kristna runt omkring var hycklare födde ett motstånd hos mig. Jag vägrade be på bönen, vägrade säga orden vare sig muntligen eller inne i huvudet.

Vid ungefär 15-16-årsåldern blev jag dock en sökare. Jag letade efter något som kunde vara rätt väg, något som kunde ge livet en mening. Jag började läsa bibeln och ställa frågor till religionsfröken (som var superkristen). Jag åkte t o m till ett ställe utanför Trollhättan med en kompis som en religionsfröken och hennes vänner hade. Nya frågor – dåliga svar. Jag sökte vidare i bibeln. Jag bad till Gud. Väntade på tecken. Det enda som fanns var guds tystnad, dennes fullständiga icke-närvaro. Guds icke existens. Jag slutade söka svaren i religionen och började blicka mot politiken istället. Kvar fanns dock en slags rädsla eller respekt som yttrade sig som att man ändå hade en slags fruktan för att helvetet ändå kanske var sant? Att man skulle straffas efter döden för att man vänt gud ryggen. Det var som om jag inte riktigt vågade ta steget fullt ut.

Sedan fann jag kommunismen. Jag blev kommunist och religionen, de sista spåren av eventuell tro och fruktan försvann helt. Jag blev ateist fullt ut. Jag blev en militant ateist. Jag mötte gärna kristna i hetsiga diskussioner. Jag angrep motståndare genom att visa på citat ur bibeln på hur gud gillar slaveri, hatar kvinnor, mördar oskyldiga, hatar homosexuella etc. Även motsättningar i bibeln kunde jag leta upp. Jag bjöd in Jehovas vittnen och ansatte dom till dess att de kröp iväg med svansen mellan benen (tyckte jag då men i själva verket gav de nog bara upp hoppet om mig). Jag kände mig oövervinnerlig i dessa frågor.

Jag började plugga olika ämnen på universitetet: socialantropologi, religionsvetenskap och arkeologi. Senare filosofi, både praktisk och teoretisk och tog småningom en master i teoretisk filosofi. Jag minns att jag hade en präst tillhörande Svenska kyrkan bland kursarna och ibland åkte jag med hem i hans bil. Vi diskuterade religion och Gud. Plötsligt bet inte längre min religionskritik. Inte för att mina vapen blivit slöa. Snarare vek mitt byte undan och bytte hela tiden skepnad. Det fanns nästan inget att angripa. Gud var inte längre den gud jag tidigare angripit utan något som fanns inom varje människa. Helvetet fanns inte och alla, oavsett tro eller icke tro, skulle få evigt liv. Man fick också tro lite som man ville. Vad skulle jag angripa? Allt jag försökte kritisera splittrades i fragment, upplöstes. Samtidigt hade jag med livets mognad insett att kristendom (eller någon annan religion) hade räddat en och annan alkoholist från avgrunden, att religion kunde vara den sista och enda fasta punkten, en livboj, för den drunknande. Vem var jag att attackera bojen som håller den arme flytande? Till mognaden hörde också att religion handlar om så mycket mer än bara frågan om gud finns eller inte, ett försanthållande av gud existens eller icke-existens, om himmel och helvete, om texters autenticitet, om motsättningar i skrifter etc. Religion handlar också om att tillhöra, vara en del av en församling, om ritualer, traditioner, mystik och identitet. Själv tillhör jag ju kristendomen i och med att jag firar kristna högtider, tillhör en kristen kulturtradition (hur sekulär den än blivit) och så vidare.

Men hur det då med min ateism? Har jag blivit en agnostiker? Nej. Jag är och förblir ateist men jag är väl snarast en ateist i begreppets renaste betydelse. Jag förnekar existensen av någon Gud och med gud menar jag en avskilt existerande entitet som kan handla över och innan naturlagarna. Jag förnekar att det finns någon annan förklaring av universums, livets och moralens uppkomst och existens än vetenskapliga eller åtminstone rationella sådana. Universum är ett materiellt universum styrt av, och endast av, naturlagar. Medvetandet är märkligt men är troligtvis en emergent egenskap grundat ur ett materiellt substrat så att om hjärnan dör så dör också våra mentala tillstånd. Det finns med andra inget liv efter döden. Livet är här och nu. Innebär detta en ödslighet? Jag har svårt att se det. Vi vandrar alla här på jorden en tid. Innan vi föddes var vi icke-existerande i 13,8 miljarder år. Efter döden kommer vi återigen att vara icke-existerande i ett antal miljarder år. De atomer och molekyler vi är uppbyggda av kommer att blida nya strukturer, nytt liv och småningom, om 4 miljarder år, kommer Solen att svälla upp och svälja jorden. Samtidigt kommer Vintergatan att kollidera med Andromedagalaxen. Solen kommer att explodera i en supernova och slunga ut alla atomer i ett stort stoftmoln, en nebulosa. Ur den kommer kanske en ny stjärna att tändas och nya planeter bildas. Nytt liv.

Är livet som ateist en ödslighet? Kanske. Men är vi inte alla ensamma ytterst sett? Även när vi är med andra? Vår död blir vår egen, den ödsligaste av alla händelser.

Var jag en gång kristen? Jag tror inte det. Jag var en sökare och försökte bli kristen men fann bara tomhet, absurditeter och hyckleri. Gud, om han fanns, var helt tyst. Det gick att förklara världen utan att behöva plocka in Gud. Han var fullkomligt redundant.